Älska mig när jag förtjänar det som minst för det är då jag behöver det som mest!
Att någon som man älskar så obeskrivligt mycket och som man skulle göra precis allt och lite till för, kan få en så knotterstöllig och så fruktansvärt frustrerad att man vill slita sitt hår och bara vråla rakt i ansiktet på den...
Jag pratar om min fantastiska, älskade lilla son.
Jag ska egentligen inte gnälla för vi har 2st väldigt snälla barn, den lite större med mycket vilja och liv och rörelse men ändå för det mesta ett strålande humör.
MEN idag har han testat gränserna på sina föräldrar både en två... Ja några för många gånger om vi säger så!
Vi storhandlade idag, Jag hade Vilda i bärselen, Alex hade kundvagnen och Lucas ville gå själv med en liten vagn. Kunde väl med röven och en kritbit egentligen räknat ut hur det skulle sluta....
Lucas skrek och grinade mest hela tiden genom i stortsett hela Maxi. Han har en fruktansvärt stark egen vilja och idag tog vi fel vägar på maxi, handlade fel grejer, han fick inte rätt grejer.. Ja vissa saker vet jag inte alls varför han var grinig för. (Fruktansvärt trött onge)
Jag fick frågan om han var ledsen av en annan som försökte handla...
"Ehh, nej han får bara inte som han vill..."
Idag är jag tacksam att Alex var med på handlingen... O andra sidan brukar aldrig min o barnas handling se ut som den gjorde idag?! (Kanske är Alex som är felet, för att han annars inte är med?! Mohahahahaha) :)
Nu när lugnet lagt sig och båda barna sover (barn är fruktansvärt söta när de just sover må jag säga) ;) kommer det dåliga samvetet över hur frustrerad och galen jag kände mig där och då (nej jag behärskade mig så jag varken skrek eller slet mitt hår..).
Jag vet så väl att han absolut inte gör det för att jävlas utan för att han utvecklas och att det kommer komma flera spännande faser... Men jisses hans utveckling gör mamma svettig stundvis!
Älskade barn! 
Tur att höra att det finns fler som verkar ha samma problem hahaha #villslitaavmitthårochdunkahuvudetiväggen