MonsterMamman
Hela förra veckan låg jag totaldäckad i en dunder förkylning. Alex jobbade givetvis till 18 hela den veckan så barnen (som är av den aktivare sorten) klättrade smått på väggarna. Jag är fortfarande inte bra, men nu orkar jag iaf att röra lite på mig. Igår tog jag därför med mig barnen ut i skogen för att leta lite svamp & blåbär, allt för att stimulera dom lite!
Alla som har barn vet att en 1åring inte knallar super lätt i skogen så till henne hade jag tagit med en sån där ryggsäck man kan ha barnen i.
Det har gått bra dom andra gångerna trots att Vilda hatar att sitta still.
Nu skrek hon konstant, & då precis bakom mitt huvud. Hon sparkade med benen & Lucas utbrast "mamma Vilda har tappt sin stövel". Som tur var hittade vi den ganska direkt. Vilda fortsatte med sitt fruktansvärda humör & sparkande så tillslut gav jag upp. Tar ner henne för att hon ska få gå själv & konstaterat att hon sparkat av sig andra stöveln. Sätter barnen för att själv gå tillbaka & leta efter stöveln & Lucas ropar efter mig "Mamma du lämnar inte Vilda i skogen va?".
Inuti mitt huvud ville jag bara skrika: jo det gör jag för jag orkar inte mer", givetvis sa jag inte det.
Hittade stöveln & fortsatte vår tur... Utan Vilda för nu stod hon kvar & vägrade gå själv!! (Låt mig slita mitt hår & vråla)
Igår var en sån dag då jag på riktigt inte orkade med varken barnen eller mig själv. Jag gjorde inge annat än bråkade med barnen.
Nu hör det till saken att vi tydligen har avlat fram två små monster. Lucas är inne i någon härlig trots & lyssnar på rikrigt inte på någonting jag säger. Man tjatar, tjatar, tjatar tills man tillslut höjer rösten för att tillslut behöva skrika innan han överhuvudtaget reagerar.
Och Vilda, hon som är så rolig & glad enligt dom flesta & Ja det är hon... Om hon får 110% av min uppmärksamhet, men hur mycket jag än skulle vilja sitta still med henne hela tiden så går det inte, för det första har jag Lucas oxå, sen behöver maten lagas, disken diskas & huset städar tyvärr inte sig själv. Då står hon vid mina ben & skriker & grinar, leker jag med Lucas eller myser med honom kommer hon som en igel & klämmer sig i mellan.
Jag har två riktiga mammagrisar.
Jag gick & la mig med ett sånt fruktansvärt dåligt samvete igår, värre än vanligt för att jag under dagen känt att jag verkligen inte orkade med, att jag bara ville bort. Att jag dessutom till mina vänner på kvällen drev om hur man stundvis skulle vilja skaka om barnen lite, lämna dom i skogen osv...
Näh jag hoppas verkligen att det är fler än jag som gått igenom dessa hemska känslor & tankar och att det inte bara är mina barn som lyckats få ett monster till mamma?! 😖
Tidigare har jag kombinerat barnen & jobbet sen de båda föddes men denna sommar hade jag möjligheten att vara hemma med barnen hela sommaren & därför tog jag chansen till det. Jag hör nämligen till dom som inte gärna skaffar barnvakt i onödan & har inte barnen på dagis mer än vad vi absolut måste.
Detta kan vara lite både och faktiskt.
När jag jobbade några timmar varje dag hade jag betydligt mycket mer tålamod med barnen mot vad jag har nu. Men jag antar att det beror på att man fick ett avbrott från allt & kunde koppla av lite?!
Nu är jag med barnen 24/7 och förstå mig rätt, jag valde det själv för att jag älskar att vara med mina barn & för att jag vill det.
Men för nån månad sedan konstaterade jag hade varit helt själv i 1,5 timme på en hel vecka för då åkte jag & tränade... Ibland kanske det inte är så konstigt att man blir skogstokig bland allt skrikande och trots trotsallt?! 😊
Men hallå.....det är bl a då som man ska ringa sin svärmor som då kommer farande som ett skott o befriar dej från dina små underbara barn....😉....